TYST!

Vad tyst det är

Vindarna river ock trädene skriker

Det piskar droppar på en fjärills kropp

Djuren springer med dödsångest

under tunga gamla gröna träd

Det vita i ögonen lyser som blixtens vilda nedslag

av ock till stannar dom för att lyssna, dom kloka

Men vad tyst det är

Själv om uglan larmar och fågelen med det gula bröstet

sjunger sin sista ljusa ton

är det fullständigt tyst under mina revben

Jag undrar om det stormar hos dig,

om du stoppar upp i bland

Om du kjänner at du lever

undrar hur någon kan fria en duva

utan at försäkra sig om att den flyger rätt

Men vad tyst det är

Jag står här död-levande vid havets fötter

och jag hör inte ens bruset från vågorna

Bara kjänner det salta bittersöta

och ser hur färgen i dina blå ögon

försvinner utöver mot hela alltet

Det är då det stillnar på utsidan också

Då ska man säkerligen inte stoppa upp

Bara fortsätta som galna rådjur

och lagga igjen det stilla där

Jag hör mycket själv om det är tyst

det onda stilla hviskar

men jag stoppar endå ofta upp,

för det är bara då jag känner at jag lever

Vad tyst det blev.